LÄS VIDARE

Anknytning

Alla barn föds med behov, men de har inte förmåga att tillgodose sig dessa utan behöver hjälp för att kunna överleva. Anknytningsteorin handlar om dessa nära och känslomässiga relationer, samt deras betydelse för vår utveckling.

Den eller de personer som tar hand om oss när vi föds är livsviktiga för oss eftersom vi är helt hjälplösa utan dem. Enligt anknytningsteorin så är barn utrustade med en medfödd beredskap till att anpassa sig till olika typer av omhändertagande eftersom de inte själva kan välja sin vårdnadshavare eller den miljö de växer upp i. För att säkra sin överlevnad knyter barnet an till en eller flera personer i sin omgivning som mer eller mindre regelbundet tillgodoser barnets behov. Det lilla barnet utvecklar effektiva strategier för att få så mycket närhet som möjligt från sina vårdnadshavare, de anpassar sig och formas utifrån vårdnadshavarnas fungerande. Barnet skapar relationer genom samspel och utbyte av känslor och erfarenheterna blir ett känslominne.

När ett barn är stressat eller oroligt så aktiverar det sitt anknytningssystem vilket tar barnet mot sin vårdnadshavare och tryggheten som denne erbjuder. Men när inga hot förekommer och anknytningssystemet inte är aktiverat så tar istället barnets utforskandesystem vid. När utforskandesystemet är igång så utför barnet beteenden som gynnar dess utveckling av egna färdigheter, kompetenser och jagkänsla. Barnet utforskar sin omvärld i en säker miljö och utvecklas som ett svar på detta. En bra balans mellan anknytnings och utforskandesystemet är viktigt för att ett barn skall utvecklas på ett bra och hälsosamt sätt.

Vid ungefärligt 1 års ålder så har ett barn lagrat sina anknytningserfarenheter i minnet och skapat inre omedvetna arbetsmodeller för hur relationer kan fungera. Dessa modeller återspeglas sedan i hur barnet beter sig mot sina anknytningspersoner i olika situationer. Barnet har skapat ett anknytningsmönster, en modell för hur det ska bete sig för att tillfredsställa sina anknytningsbehov.

För att lättare förstå sambandet barn och vuxen ställde anknytningsteorin två huvudgrupper mot varandra. Trygga och otrygga anknytningsmönster. De skiljer sig åt genom att de använder olika "strategier" i en relation.

En trygganknytning (Anknytningsmönster B) definierades som ett tillstånd hos barnet där hon eller han känner sig säker på tillgången till en anknytningsperson vid fara eller hot om fara. Barn som tillhör den här gruppen har en god balans mellan sitt anknytnings- och utforskandesystem. Barnet söker sig till anknytningspersonen om det inte känner sig tryggt men utforskar och upptäcker världen då inga hot förekommer. Som vuxna har de lätt att komma nära andra människor, men trivs också bra i eget sällskap. De har lätt att fungera i långvariga relationer.

Barn med otrygga anknytningsmönster har istället en obalans mellan anknytnings- och utforskandesystemen.

Otrygg undvikande anknytning (Anknytning A). Barn med otrygg-undvikande anknytning förväntar sig att bli avvisade och bortstötta när de behöver hjälp. Därför lär de sig tidigt att inte söka närhet och stöd, utan att klara sig själva. De tänker sig fram till svar snarare än känner efter. Dessa barn uppvisar alltså inte ett behov av trygghet och närhet utåt utan de framstår som mycket självständiga. Men om man tittar på bilder av vad som egentligen försiggår i dessa barns hjärnor så uppvisar de samma stressnivåer som andra barn vid hotsituationer, skillnaden blir bara att deras trygghetsbehov aldrig riktigt uppfylls. Som vuxna är de ofta omtyckta och fungerar bra i mer ytliga relationer. I nära relationer håller de distans - de kan vara svåra att komma inpå livet, och drar sig ofta undan när de upplever krav på närhet.

Otrygg motspänstig/ambivalent anknytning (Anknytningsmönster C). Barn med otrygg-ambivalent anknytning bär med sig en erfarenhet av att ibland bli omhändertagna, ibland avvisade när de söker hjälp och tröst. Osäkerheten gör att de känner separationsångest och rädsla. De är i stor utsträckning känslostyrda och de blir klängiga och krävande. De här barnen får därför inte sina behov av utforskande uppfyllda eftersom att de ägnar så mycket energi och tid till att få sina trygghetsbehov uppmärksammade. Som vuxna uppfattas de ofta som kreativa personer som har nära till sina känslor. I nära relationer skrämmer de ibland iväg människor med sin starka önskan om närhet. En del är så rädda att bli övergivna att de istället undviker nära relationer.

Otrygg - desorganiserad (Anknytningsmönster D) Detta anknytningsmönster utvecklas ofta hos barn som växer upp med fysisk eller psykisk misshandel, eller har föräldrar med svåra upplevelser från sin barndom och som därför inte kan tolka sitt barns signaler på rätt sätt. De kanske bli arga eller rädda när barnet gråter, så att barnet upplever föräldern som skrämmande - ändå behöver barnet knyta an. Även anknytningspersoner som av olika orsaker uppvisar en rädsla eller en hjälplöshet inför föräldrarollen kan utlösa detta anknytningsbeteende. Detta leder till särskilt svåra relationsstörningar även i vuxen ålder.

Det goda föräldraskapet ställer alltså krav på föräldern, denne måste uppmärksamma barnets signaler, tolka dem utifrån situationen samt besvara dem på ett bra sätt. Vilket inte alltid är så enkelt som det låter. För att lyckas med detta måste man kunna sätta sig in i barnets behov och kunna reflektera över vad som gynnar barnet i just den här situationen. En god förälder måste ha fyra goda omvårdnadskvaliteter, lyhördhet, tillåtelse, samarbete och psykologisk tillgänglighet.

Scheman

Under uppväxten, utvecklar vi förväntningar om oss själva och vår omgivnings förmåga att ge skydd och trygghet, vi kategoriserar detta för att försöka förstå och göra vår omvärld mer förutsägbar. Dessa kategoriseringar ligger sedan till grund för hur våra kognitiva scheman ser ut och de i sin tur styr hur vi tänker, känner och beter oss.

Vi föds med känslomässiga behov som behöver tillgodoses i nära relationer för en sund utveckling och mognad. Dessa grundläggande känslomässiga behov består av trygghet och skydd, frihet att uttrycka behov och önskningar, lek och spontanitet, autonomi, en egen identitet och förmåga, realistiska gränser och förväntningar samt självkontroll. Blir dessa tillgodosedda utvecklar vi inre styrkor och färdigheter, såsom tillit, trygghet, självkänsla, och självständighet, och vi får vi en känsla av balans och harmoni, vi mår psykiskt bra och trivs med livet och våra relationer. Men om våra behov inte tillfredsställs utan frustreras (om vi inte känner oss sedda, eller om vi känner oss oförstådda eller exkluderade från gemenskapen) upplever vi smärta eller obehag och ett känslomässigt sår (maladaptivt schema) uppstår. Detta sår/schema är ett dysfunktionellt livsmönster som kan handla om känslan av värdelöshet, utanförskap, övergivenhet eller misstillit som är sammankopplat med tankar, känslor, minnen och beteendemönster. Detta schema förvärvas och förstärks under ett liv med start i barndom och tonår. Alla tankar, känslor och beteenden en människa har som aktiverar ett schema påverkas av schemat. Vi upplever alltså världen genom våra schemans. Man skulle kunna beskriva det som om vi ser världen genom ett par selektiva glasögon.

För att skydda såren från att rivas upp utvecklar vi olika skyddsstrategier såsom anpassning, undvikande eller attack. Dessa skydd lindrar från smärta på kort sikt, men riskerar manifestera lidande på lång sikt då såren består. Dessa skydd leder till att vi tappar kontakten med våra känslomässiga behov.

3 grundläggande faktorer

1. Att vi har en gammal och ny hjärna. Genom att förstå vår hjärnas funktioner kan vi lära oss mycket om hur vi möter svårigheter i livet, exempelvis hur integreringen av vår "gamla" hjärna och vår "nya" hjärna ibland kan ställa till det för oss. Den nya hjärnans högt utvecklade funktioner, som att mentalisera, tenderar att lätt spinna vidare på den gamla hjärnans emotioner, trots frånvaron av uppenbara hot eller faror. 

2. Att vi påverkas av både arv och miljö. Anknytningens betydelse i våra liv. Inom schematerapi går man tillbaka till vissa specifika minnen för att reparera dem i efterhand och skapa nya minnen. Man arbetar också med förvärvad trygghet; hjälper klienterna att skapa den värme mot sig själva och trygghet som de inte fick som barn. 

3. Att vi har tre motivationssystem som påverkar våra känslor, tankar, beteende och vår fysiologi. En del i terapin handlar om de nedärvda system som får oss att reagera reflexmässigt på hot, upptäckarlust och -det mest eftersatta - trygghetsbehov.

Utforskandesystemet, väcker vår nyfikenhet på världen, lust att prestera och nå mål. Detta system väcker affekterna intresse, nyfikenhet och entusiasm, belöningssubstansen dopamin frigörs vilket leder till att vi beter oss utforskande, närmande, aktiva, engagerade och drivna.

Hotsystemet, visar på hur vi hanterar fara, systemet ger oss de snabbaste reaktionerna av alla flight (undvika), fight (motangrepp) eller freeze (kapitulera). Detta system väcker rädsla, ilska, avsmak, avsky, ångest, skam, skuld och förakt. Vi drar snabba slutsatser och har begränsad uppmärksamhet på hot. Det fysiologiska påslagen är kortisol, adrenalin och noradrenalin.

Trygghetssystemet gör oss lugna och inriktade på att ta hand om oss själva och våra medmänniskor. Detta system för att vi känner glädje, tillfredsställelse, belåtenhet, välmående, trygghet och lugn. Vidare gör det oss reflekterande, icke-dömande och vi har en öppen uppmärksamhet. Må bra hormonet oxytocin utsöndras när detta motivationssystem är aktiverat.

Psykiskt lidande orsakas ofta av ett överaktiverat hotsystem i kombination med ett under utvecklat trygghets system. Terapin har som mål att aktivera och utveckla trygghetssystemet så att det ska bli tillgängligt för Dig och hjälpa dig reglera hotfokuserade känslor. Genom att Du får en förståelse för hur de olika motivationssystemen så underlättar det terapin, och du kan lättare lära dig hur du ska hantera och balansera de olika systemen och minska deras automatiska makt.