Anknytning

Alla barn föds med behov, men de har inte förmåga att tillgodose sig dessa utan behöver hjälp för att kunna överleva. Anknytningsteorin handlar om dessa nära och känslomässiga relationer, samt deras betydelse för vår utveckling.

Den eller de personer som tar hand om oss när vi föds är livsviktiga för oss eftersom vi är helt hjälplösa utan dem. Enligt anknytningsteorin så är barn utrustade med en medfödd beredskap till att anpassa sig till olika typer av omhändertagande eftersom de inte själva kan välja sin vårdnadshavare eller den miljö de växer upp i. För att säkra sin överlevnad knyter barnet an till en eller flera personer i sin omgivning som mer eller mindre regelbundet tillgodoser barnets behov. Det lilla barnet utvecklar effektiva strategier för att få så mycket närhet som möjligt från sina vårdnadshavare, de anpassar sig och formas utifrån vårdnadshavarnas fungerande. Barnet skapar relationer genom samspel och utbyte av känslor och erfarenheterna blir ett känslominne.

När ett barn är stressat eller oroligt så aktiverar det sitt anknytningssystem vilket tar barnet mot sin vårdnadshavare och tryggheten som denne erbjuder. Men när inga hot förekommer och anknytningssystemet inte är aktiverat så tar istället barnets utforskandesystem vid. När utforskandesystemet är igång så utför barnet beteenden som gynnar dess utveckling av egna färdigheter, kompetenser och jagkänsla. Barnet utforskar sin omvärld i en säker miljö och utvecklas som ett svar på detta. En bra balans mellan anknytnings och utforskandesystemet är viktigt för att ett barn skall utvecklas på ett bra och hälsosamt sätt.

Vid ungefärligt 1 års ålder så har ett barn lagrat sina anknytningserfarenheter i minnet och skapat inre omedvetna arbetsmodeller för hur relationer kan fungera. Dessa modeller återspeglas sedan i hur barnet beter sig mot sina anknytningspersoner i olika situationer. Barnet har skapat ett anknytningsmönster, en modell för hur det ska bete sig för att tillfredsställa sina anknytningsbehov.

För att lättare förstå sambandet barn och vuxen ställde anknytningsteorin två huvudgrupper mot varandra. Trygga och otrygga anknytningsmönster. De skiljer sig åt genom att de använder olika "strategier" i en relation.

En trygganknytning (Anknytningsmönster B) definierades som ett tillstånd hos barnet där hon eller han känner sig säker på tillgången till en anknytningsperson vid fara eller hot om fara. Barn som tillhör den här gruppen har en god balans mellan sitt anknytnings- och utforskandesystem. Barnet söker sig till anknytningspersonen om det inte känner sig tryggt men utforskar och upptäcker världen då inga hot förekommer. Som vuxna har de lätt att komma nära andra människor, men trivs också bra i eget sällskap. De har lätt att fungera i långvariga relationer.

Barn med otrygga anknytningsmönster har istället en obalans mellan anknytnings- och utforskandesystemen.

Otrygg undvikande anknytning (Anknytning A). Barn med otrygg-undvikande anknytning förväntar sig att bli avvisade och bortstötta när de behöver hjälp. Därför lär de sig tidigt att inte söka närhet och stöd, utan att klara sig själva. De tänker sig fram till svar snarare än känner efter. Dessa barn uppvisar alltså inte ett behov av trygghet och närhet utåt utan de framstår som mycket självständiga. Men om man tittar på bilder av vad som egentligen försiggår i dessa barns hjärnor så uppvisar de samma stressnivåer som andra barn vid hotsituationer, skillnaden blir bara att deras trygghetsbehov aldrig riktigt uppfylls. Som vuxna är de ofta omtyckta och fungerar bra i mer ytliga relationer. I nära relationer håller de distans - de kan vara svåra att komma inpå livet, och drar sig ofta undan när de upplever krav på närhet.

Otrygg motspänstig/ambivalent anknytning (Anknytningsmönster C). Barn med otrygg-ambivalent anknytning bär med sig en erfarenhet av att ibland bli omhändertagna, ibland avvisade när de söker hjälp och tröst. Osäkerheten gör att de känner separationsångest och rädsla. De är i stor utsträckning känslostyrda och de blir klängiga och krävande. De här barnen får därför inte sina behov av utforskande uppfyllda eftersom att de ägnar så mycket energi och tid till att få sina trygghetsbehov uppmärksammade. Som vuxna uppfattas de ofta som kreativa personer som har nära till sina känslor. I nära relationer skrämmer de ibland iväg människor med sin starka önskan om närhet. En del är så rädda att bli övergivna att de istället undviker nära relationer.

Otrygg - desorganiserad (Anknytningsmönster D) Detta anknytningsmönster utvecklas ofta hos barn som växer upp med fysisk eller psykisk misshandel, eller har föräldrar med svåra upplevelser från sin barndom och som därför inte kan tolka sitt barns signaler på rätt sätt. De kanske bli arga eller rädda när barnet gråter, så att barnet upplever föräldern som skrämmande - ändå behöver barnet knyta an. Även anknytningspersoner som av olika orsaker uppvisar en rädsla eller en hjälplöshet inför föräldrarollen kan utlösa detta anknytningsbeteende. Detta leder till särskilt svåra relationsstörningar även i vuxen ålder.

Det goda föräldraskapet ställer alltså krav på föräldern, denne måste uppmärksamma barnets signaler, tolka dem utifrån situationen samt besvara dem på ett bra sätt. Vilket inte alltid är så enkelt som det låter. För att lyckas med detta måste man kunna sätta sig in i barnets behov och kunna reflektera över vad som gynnar barnet i just den här situationen. En god förälder måste ha fyra goda omvårdnadskvaliteter, lyhördhet, tillåtelse, samarbete och psykologisk tillgänglighet.